Helt plötsligt står jag där igen, i underläge, som alltid. Det spelar ingen roll vad jag säger, hur jag uttrycker mej, vad jag känner. Jag är och kommer föralltid vara i underläge i jämförelse med dej.
Jag har gått ikväll, två timmar utan att veta vart jag är på väg. Satt ner ett tag på dom obefintliga bänkarna vid den avstängda fontänen. Kände plötsligt att jag höll på frysa sönder, så fortsatte gå. 
Jag darrar definitivt inte av kärlek, kanske av kylan, men mest troligt av en annan anledning.